President Tarja Halonens tal vid invigningen av kulturarvsåret 19 januari 2018

Invigningen av Europaåret för kulturarv firades den 19 januari 2018 i Valkoinen Sali i Helsingfors. Årets beskyddare president Tarja Halonen betonade i sitt tal, till exempel, mångfalden av kulturarv, hållbarhet och det att kulturarv är alltid levande.

Levande kulturarv

Jubileumsåret för självständigheten gav oss möjligheten – eller tvingade oss rentav att fundera över vem vi egentligen är. Finland, finländarna och finländskheten ingår i samma helhet.

Vårt gemensamma kulturarv är ändå en komplex väv. Vi har fått influenser såväl från väst som från öst. Vi ingår också i en vidare helhet av europeisk kultur. Jag tror att vår viktigaste gemensamma upplevelse ändå är att vårt fattiga och avlägsna land har blivit en av världens välmående nationer genom utbildning, jämlikhet och strävanden efter rättvisa.

Det här betyder inte att det går bra för alla.  Vi försöker ändå uppnå ett läge där de dåliga tiderna är så korta som möjligt för såväl folket som nationen. Den krigstida devisen "kaveria ei jätetä" – man överger inte en kamrat – blev allt starkare genom uppbyggnaden av Finland och på sitt sätt är även Förenta nationernas motto i skapandet av en hållbar utveckling nu "ketään ei jätetä", ingen ska överges. Det är rättvist och mänskligt gentemot den enskilda människan, men det är även en princip som stärker hela samhället.

Att känna till vårt lands historia är även i dag en utmärkt grund för att bygga samhället. Men vi ska ändå minnas att det är morgondagens historia vi bygger i dag. Dagens Finland är mer kunnigt och internationellt än någonsin tidigare. Så ska det också vara för att hänga med i den alltmer globaliserade världen. Vi måste klara oss i den hårda konkurrensen men även vara villiga och beredda på att samarbeta. Det äventyrar inte finländskheten utan är ett tecken på ett levande kulturarv.

Låt oss alltså vara stolta över våra bedrifter, men hålla våra ögon och öron öppna även för andras kunnande. Låt oss även hålla blicken öppen för hela vårt hemlands brokiga mångfald. Jämlikhet innefattar också minoritetskulturerna: vår strålande svenskspråkiga kultur från Runeberg till Tove Jansson, Märta Tikkanen eller Kjell Westö. 

Vi kommer naturligtvis ihåg att berätta att julgubben bor i Finland, men den samiska kulturen lever ett uppsving såväl i norr som bland citysamerna i Helsingfors. Finlands romer har redan bott här ett halvt millennium och har bevarat sin egen kulturella särprägel, ibland under mycket stort tryck. Jag kunde göra listan över mångfalden av små kulturella grupper lång: den ryska, den judiska, den tatariska osv.

Oftast har våra egna minoriteter kulturella och släktband till människor i andra länder, där dessa antingen hör till majoriteten eller någon minoritet. Vi kan både lära oss och själva ge något i dessa relationer.

Människan är av naturen rörlig. Också hit har alla någon gång kommit. Somliga mycket tidigt, andra mer nyligen. På grund av istiden har ingen varit här i evighet. Även i majoritetskulturen finns avlagringar. När jag var skolflicka (för evigheter sedan), kändes det som om historien enbart bestod av krig och andra sammandrabbningar mellan stormän. Krig ger naturligtvis en rytm åt tiden, men endast under de senaste årtiondena har vi funnit människan och vardagen, män och kvinnor – kulturens hela mångfald.

Varje generation skriver om historien – inte bara sin egen tidsålder för följande led, utan även sin uppfattning om gångna generationer. Så även vi. Kommande generationer skapar sin bild om oss: om vardag och fest, om krig och fred, solidaritet och själviskhet, kortsiktigt slöseri och hållbar utveckling.

Vi finländare har ett exceptionellt starkt band till naturen. Enligt mig är vi ett "skogsfolk", men i positiv bemärkelse. Finland hör till storleken sett till Europas stora nationalstater. Sett i relation till Finlands relativt fåtaliga befolkning har vi alldeles naturligt möjligheter till personliga upplevelser av naturen. Detta befästs i vår traditionella uppfattning om allemansrätten, som numera skyddas också i lag. Under denna, den hållbara utvecklingens tidsålder är detta något vi kan vara stolta över, och vi kan dela med oss av våra erfarenheter till andra.

Europaåret för kulturarv sker på många nivåer. Europeiska unionen deltar. I genomförandet av temaåret samarbetar EU-kommissionen utöver medlemsländerna bland annat med Europarådet och UNESCO. Sedan Finland valdes in i UNESCO:s styrelse i fjol kan vi använda vårt kunnande i internationella sammanhang också den här vägen.

Temat för vårt nationella jubileumsår Finland 100 var Tillsammans. Det var synnerligen slående för detta medborgarorganisationernas förlovade land. Även i år borde vi lyfta fram det här temat. Utan att underskatta andra samarbetsformer tror jag att särskilt medborgarnas aktivitet är viktig för hela Europa.

Låt oss delta uppriktigt och entusiastiskt. Vi har både lov och en skyldighet att göra det. Europa är vi, dess invånare.