Ansvaret för omsorgen av kulturarvet bärs av alla – både medborgare, organisationer och myndigheter

Enligt Kulturarvsbarometern anser majoriteten (87 %) av finländarna att alla ska kunna njuta av kulturarvet. I praktiken är ingen av annan åsikt om detta. Respondenterna uppgav dock myndigheterna som den primära ansvarsbäraren för kulturarvets omsorg. Uppfattar folk kulturarvet som en offentlig tjänst som experter ska erbjuda medborgarna?

Frågorna ”till vem tillhör kulturarvet” och ”vem är berättigad till att definiera kulturarvet” har redan i åratal väckt diskussioner bland kulturarvsforskarna. Diskussionen har strävat efter att flytta tyngdpunkten från ett auktoritärt och materialistiskt tänkande till kulturarvets källa – människorna. Europarådets Farokonvention, som ingicks senast år 2011 och som i Finland trädde i kraft år 2017, framhävde kulturarvets samhälleliga betydelse och fastställde kulturarvsorganisationernas position. Kulturarvet tillhör en sådan människoskara som delar ett visst kulturarvs ”andliga äganderätt” det vill säga upplever det som sitt eget och vill föra det framåt. Nyckelrollen innehas alltså av organisationerna: kulturarv existerar inte utan människor som erkänner det. 

Ett sådant här tänkande har så småningom även förts över till myndighetsverksamhet rörande kulturarvet samt till olika slags kampanjer. Exempelvis är den nationella tyngdpunkten för Europaåret för kulturarv i Finland delaktighet. I diskussioner på övre nivå är kulturarvets människonära karaktär alltså i alla fall delvis identifierad. Vad menar då kulturarvsbarometerns respondenter när de anger myndigheterna som den huvudsakliga ansvarsbäraren för omsorgen av kulturarvet?

Till vem tillhör kulturarvet?

Kulturarvet är en resurs som lever i nuet, inhämtar information från det förflutna och bygger upp framtiden. Det antar många slags former, men om vi till exempel tänker på immateriella kulturarvsformer, såsom seder och traditioner, existerar inte scenkonst eller olika försörjningssätt och fritidssysselsättningar utan människorna som utövar dem. Alla bär vi vårt eget kulturarv till vardags och fest. 

Kulturarvsbarometern ger ändå en tudelad bild av medborgarnas tankar. Majoriteten (58 %) av finländarna är av den åsikten att de själva har en möjlighet att delta i förmedlingen av kulturarvet till kommande generationer. Samtidigt är 14 procent av annan åsikt. Likaså uppskattar endast 17 procent av respondenterna att de aktivt medverkar i verksamhet som berör kulturarv. 

Dessa siffror skulle kunna vara högre. Vi har alla traditioner i vårt liv som vi medvetet vill upprätthålla eller omedvetet upprätthåller. Kulturarvsbarometerns siffror talar framför allt om att man måste tala mer om kulturarvet. Folk känner i stor utsträckning till begreppet kulturarv (66 %), men hur många begriper att kulturarv även kan innebära de mest vardagliga sakerna, sysslorna och miljöerna? Detta förblir tills vidare ouppklarat i barometern.

Det som är positivt är att människor intresserar sig för kulturarvet i stor omfattning. Av barometerns respondenter skulle 54 procent vilja veta mer om kulturarv och endast 11 procent är av annan åsikt visavi påståendet. Nästan en fjärdedel av respondenterna (23 %) uppskattar att de själva producerar information om kulturarv. En betydligt större del (43 %) är av den åsikten att de inte gör detta.

Tillgången på information är det centrala inom informationsförmedling. Till exempel har minnesorganisationer och myndigheter satsat på att förbättra tillgången till information under hela 2000-talet. Det finns dock mycket kvar att göra. Av Kulturarvsbarometerns respondenter uppskattar 40 procent att det är lätt att få information om kulturarv. De 18 procent som var av annan åsikt känns som en stor andel i den här frågan, eftersom det ideala vore att vem som helst som behöver information skulle då den så enkelt som möjligt. Kulturarvet tillhör nämligen människorna – inte institutionerna som samlar och sparar information endast för människornas behov. 

Vem är då berättigad till att definiera kulturarvet? Farokonventionen sporrar alla nivåer till att delta i definierandet av kulturarvet. Vanliga människor, det vill säga kulturarvsorganisationer har en viktig roll i denna process. I Kulturarvsbarometern anser dock en dryg tredjedel (36 %) av respondenterna att definierandet är experternas uppgift, endast en knapp fjärdedel (24 %) är av annan åsikt. Det är uppenbart svårt att ta ställning till detta, eftersom 37 procent inte kan ge ett svar på det. Situationer där definierandet av kulturarvet ligger i händerna på enbart en myndighet eller expert, motsvarar inte den nuvarande kulturarvsforskningens uppfattning om god praxis.

Alla bär ansvar

Fler än två tredjedelar (69 %) av finländarna anser att omsorg om kulturarvet är myndigheternas uppgift. Folk vill alltså betona myndigheternas ansvar för värnandet av kulturarvet. Det bör dock uppmärksammas att man som därpå följande ansvarsbärare i barometern anger medborgarna (64 %) samt organisationer (53 %) som även nämns i Farokonventionen. Minst ansvar för omsorgen om kulturarvet anses företag (10 %) eller ämnesintresserade (23 %) ha.  

Kulturarvsbarometern visar att även om samhället har förändrats till att vara mer kritiskt mot institutioner har folk fortfarande ett behov av aktörer som driver det allmänna intresset. Svaren korrelerar på ett intressant sätt med uppfattningen om att förstörelse av kulturarv bör straffas (76 %). En stor samstämmighet råder också om att man bör ingripa i osaklig användning av kulturarv (77 %). Enligt uppskattningarna bör man använda allmänna medel för skyddande av och omsorg om det (73 %) och det ska till största delen vara gratis för alla (71 %). Folk tänker alltså att det även finns ett behov för myndigheternas uppfattningar och styrning, eftersom kulturarvet är det allmänna bästa.  

Barometerns resultat speglar grundlagens tanke om att ansvaret för kulturarvet och värnandet om det ligger hos var och en. Det är inte bara individuella utövare som bär ansvaret, utan vi alla. Experters insatser är viktiga när man behöver få in djupare perspektiv i diskussionen. Å andra sidan kan experter även erbjuda en möjlighet att bli varse om vad traditioner som utövas i den egna vardagen och omgivningen betyder i en mer omfattande skala: i Finland och även i hela Europa.  Den mest effektiva omsorgen kommer dock från människan själv. Alla kan delta i ett självständigt värnande av kulturarvet – vare sig det handlar om aktivt agerande eller mer passiv uppskattning.  

 

Aura Kivilaakso
Fil. dr, specialplanerare
Museiverket